gunillamaria

Det tog drygt ett år...
  
 
I mitt senaste inlägg skrev jag om min panikångest och avslutade med att skriva....-skriver mer om det sen. Vad hände sen då? Jo dagen efter åkte jag och min kollega och vän till Åre för vår första praktikvecka på den utbildning vi börjat i februari 2018. Jag var ju skitnervös för att åka iväg och då dagen innan avfärd hade jag en panikångest som lamslagit hela kroppen. Jag var böjd som en ostkrok med krampande buk. Skulle som tur var till en annan vän för att få NADA akupunktur i öronen. Sätter mig i hennes behandlingsrum, hon sätter i nålarna och jag blir totallugn, det går knappt att förstå hur lugn man kan bli av detta. Vilken räddning för mig. Resan till Åre är räddad.
 
Vi åker i vår bil och jag kör, gillar att köra bil. Jag har glömt en del saker så vi får vända efter några mil och hämta viktiga saker, men det gör inget för det känns så bra att vara påväg. Resan tar 5 tim och vi stannar endast 1 gång och köper mack korv och går på toa.
 
När vi kommer närmare Åre känns det pirrigt men helt fantastiskt. Vad vackert det är där, jag har inte vart där sen våren -97 och känslan nu motför då är påtagligt klar och öppen. Vi kommer på plats i vår lägenhet mitt i Åre och det känns härligt. Snart dags för dagar fulla med praktik och teori på en skola med en hänförande utsikt. Detta och denna resa förändrade mig. Efter denna vecka hade vi 2 till praktikveckor att genomföra och gissa om jag längtade efter dem inte gruvade mig för dem. Åre gjorde nåt med mig....